WHO CARES?
Jag älskar att röka. Jag struntar i hur fult det är, hur många sjukdomar jag får och hur mycket pengar det kostar.
Varför? För att det är så jävla underbart.
Det är inte smaken, inte hur jävla häftig man ser ut med en cigg i mungipan (. för häftig är man ju .)
och inte heller att man har nåt att göra.
Det är känslan.
"Ha, nicko-kick slutar man ju få efter en vecka, ju."
Jo visst. Man slutar få den där snurr-i-huvet-kicken, som ändå inte är speciellt fantastiskt. Det som blir kvar är en slags instant-valium.
Ett bloss. Ett bloss (eller två), är det som krävs för att slappna av och sjunka ihop och ta det lugnt. Och jag medger, jag behöver det. Om jag har suttit i nåt kvalmigt klassrum i en timme och lyssnat på nån skinntorr lärare, så kan jag inte bara gå ut och må bra inför nästa helvete (lektion) utan en cigg.
Tur är väl dock att jag inte behöver så många/dag. Tur för min plånbok.
Sedan är det den sociala biten. Rökare har alltid något att prata om på en liten rökpaus. Jag vet inte varför. En viss samhörighet. En viss beklagan:
"Jaså du har också fallit offer..."
Men jag beklagar mig inte. Jag vill inte sluta. Jag ser inga skäl till det. Möjligtvis är det patetiskt, dumt och onödigt. Men det passar ju faktiskt fint in i min övriga personlighet så det gör inget.
Rökning är det underbaraste sen spriten.
Är jag en patetisk människa? Ja. Skit samma. En glad patetisk är bättre än en ledsen häftig. Eller?
Till sist vill jag bara säga följande: Om det nu är så dåligt och dyrt för samhället att röka, så slopa skatten på cigg så löser ju problemet sig självt inom några år.
[why do i really care.:]