Jag fortsätter att se fram emot dagen som kommer efter denna. Jag vet inte varför. Jag önskar ofta att den nuvarande dagen skall vara slut så att en ny kan börja, men finner ingen anledning till detta då dagen efter alltid är lika skit som den förra. Jag verkar alltid se lycka i framtiden, ibland även i det förlutna. Tänk om helgen vore över nu och veckan började så kunde allt bli bra. Men allting blir aldrig bra. Allting fortsätter. Tyvärr.

Jag tycker inte om att säga saker ibland. Att säga saker som är mina egna endast. Saker som jag tycker som jag inte hört något om ifrån en annan källa än mig själv. Att försöka säga något, försöka förklara något jag tycker, att berätta ungefär hur jag ser på någonting. Jag börjar prata, inser att ingen förstår vad jag säger, tror att jag skämtar eller bådadera. Sedan tystnar jag och försöker sjunka genom golvet.

Allt som betyder någonting är ytan. Det som syns utåt. Ingenting annat spelar egentligen någon roll. Det spelar ingen roll om man har en fin personlighet eller inte, bara det verkar som om man har det. Det spelar ingen roll om man är smart eller inte, om man har tankar om saker å sånt, eller om man lever på insidan eller ej. Det enda som spelar någonsomhelst roll är utsidan. Den sidan andra ser. Det enda någon mer än bara en själv är medveten om. Vad spelar det för roll om jag har tänkt på någonting om det inte går att översätta det i ord. Om jag däremot har kommit på nån liten kort meningslös fras, så är det ibland lite uppskattat. Vägen till lycka går i ytlighetens tecken. Jag är inte någon ytlig människa, alltså kan jag inte vara lycklig. Det ger jag fan i och skall finna lite lycka ändå. Bara så mycket lycka att det lyckas lysa upp min värld, iaf för en liten tid.

Anta att ett träd är som en tanke. Högt, starkt och vackert. Solen spelar i trädkronan och trädet är samtidigt oerhört komplicerat och väldigt enkelt. Tänk dig sedan att du tar ett fotografi av trädet och sedan säger att fotot *är* trädet. Fotografiet är en dimension mindre och kan kanske vara vackert, men har samtidigt ingen möjlighet att egentligen visa dig trädet som det egentligen ser ut. Det är ungefär samma sak som skillnaden mellan förnimmelse och ord. Förnimmelsen är trädet som inte behöver förklaras eftersom den själv utgör både skäl och motskäl till den. Fotografiet är de få ord som förnimmelsen översätts i.

The Voices In My Head